Naturalia non sunt turpia
Naturligheter är inte skamliga.

Idag ska vi på husvisning i Luleå. Gud vad spännande, det är verkligen mina drömmars hus, men jag önskar nästan i hemlighet att vi inte ska gilla det. Känns så stort så att jag blir nervös och vill backa. Jag gör inte mycket frivilligt för att samla vuxenpoäng. Nä, detta hus är verkligen allt jag drömmer om. Men vi får som sagt se. Precis lika bra som det är på bilderna vet man ju att det sällan och aldrig är. Jag får helt enkelt återkomma med en lägesrapport om saken vid ett senare tillfälle.

Igår efter kontoret så åkte jag som planerat till Ängesbyn där jag hade den stora turen att komma mitt i lunchbestyren. Jag blev kvar där till sena kvällen. Det var mycket ätande. Fia är som bekant gravid och har för första gången någonsin större matintresse än vad jag har. Men jag är ju inte den som bangar för något gott. Först blev det att åka till Persön för att köpa glass och sedan var det max som hägrade frammåt kvällen. Det var ju lite av en cirkus varje gång vi skulle iväg. Alla hundarna in i bilen, en med gips.. "Hade förövrigt gett sig tusan på att skiten skulle bort" så henne kunde man inte släppa med blicken för en sekund. Så det var stor dobermannvalp i knät i framsätet som gällde.

Vi läste i en bok om att vänta barn, eller det var väl mer jag än vi som läste, kollade även en del på nätet... "familjeliv.se" Hade ju en massa bra grejer skulle det visa sig. Fias bejbis är ju 11 cm, den har huvud, armar, ben.. ja allt. om två veckor börjar den få naglar och reagera mot ljus. om fyra veckor så börjar den få hår och höra ljud. Det är så häftigt att det växen en liten människa i hennes mage. H*n gillar hamburgare också, men inte päron och kebab. Det lämnar h*n tillbaka.

 (Inte Fias)

Nä, nu ska jag fortsätta med lönerna men men ta re lugnt och gör inget som inte jag skulle ha gjort.


Over and out