Jag fick ett mail av min mor. Jag tyckte att det var rätt kul att läsa. På detta viset kommer nog alltid synen på nästa generation att se ut. Så länge utvecklingen går framåt, och den bör väl inte stanna av än på ett tag. Här sitter vi och tycler att vi har all tänkbar lyx och att modernare och högteknologiskare kan det nog sällan bli. Men vänta bara,

Precis så här är det!!!

När jag var liten brukade vuxna tråka ihjäl mig med deras tröstlösa
berättelser om hur svårt det var när de växte upp; som att gå 3 mil i
uppförsbacke - båda vägarna - varje dag till skolan genom snöstormar som

rasade året runt, bärandes sina syskon på ryggen. Till en skola som var en
ombyggd lada utan isolering, där de ändå lyckades hålla en 5:a i snitt trots
deras heltidsjobb efter skolan, på det lokala sågverket där de jobbade för en
krona i timmen så att de kunde hålla familjen ifrån att svälta ihjäl.

Jag minns att jag lovade mig själv att när jag växte upp så skulle minsann
inte jag häva ur mig en massa sån skit på mina barn om h

ur svårt jag hade
det när JAG var liten och hur lätt de har det nu.

Men ..

Nu när medelåldern närmar sig med stormsteg, kan jag inte undgå att se mig
omkring och se dagens ungdom.
Kidsen idag har det så förbannat lätt!!!

Jag menar, jämfört med min barndom lever de i nån satans Från utopi. Jag ogillar
att säga det men, dagens ungdom, vet inte hur bra de har det.

Jag menar, när jag var barn så inte fan fanns det nåt Internet - när vi
ville ha reda på någonting fick vi gå till biblioteket och slå upp det själva!

Det fanns ingen e-post heller. Vi var faktiskt tvungna att skriva ett brev,
med penna och papper, och sen gå hela vägen ner till brevlådan och posta
det. Efter det tog det en vecka innan brevet kom fram och sen fick vi vänta
på svaret ytterligare en vecka.

Det fanns inte heller MP3:or eller Napster. Om man ville stjäla musik så
fick man vackert gå till skivaffären och snatta den själv. Eller så fick man
vänta till på lördag och hoppas att Kaj Kindvall spelade låten på för att
kunna spela in den på band, men killen brukade vanligtvis snacka över hela
början på låten och sabba alltihop ändå.

Vi hade inte sån lyx som "samtal väntar". Om du snackade i telefon och
någon annan ringde så fick de upptaget. Och inte fanns det
"nummerpresentation" heller. När telefonen ringde så hade du ingen aning om
vem det var. Det kunde vara din rektor, din mamma, en försäljare eller din
spritlangare. Du var helt sonika tvungen att svara och ta en chansning.

Inte hade vi några flashiga Nintendo Game Cube eller PlayStation tv-spel med
högupplösande 3D-grafik heller. Vi hade Atari 2600. Du kunde lätt se vilka
rikemansbarnen var - de hade Intellivision istället. Vi hade inte "Grand
Theft Auto" och "Tekken 3", vi hade "Space Invaders", "Pong" och "Asteroids"
- och grafiken sög! Din gubbe var en liten fyrkant och det fanns inte
massor med levels och olika vyer och bilder - det var samma bild. Hela tiden!

Det fanns inte några böcker och tidningsartiklar om "Hur man vinner i...",
för om det hade funnits en "Hur man vinner i Space Invaders" skulle den bara

innehålla en rad: Bli inte skjuten. Du kunde inte vinna eftersom spelet bara
blev svårare och snabbare tills du dog.

Precis som livet.

När du gick på bio fanns det inte någon "stadiumplacering". Alla säten var i
samma höjd. Om en lång kille satt framför dig så .....jepp.. taskigt läge.
Inte fanns det nån jäkla kabel-tv heller. Vi hade två kanaler utan text-tv.
Ville du veta vad som skulle visas fick du läsa det i tidningen.

Cartoon Network existerade inte. Tecknat kunde du bara se på
lördagsmorgnarna mitt i Gomorron Sverige. Fattar du!? Vi fick vänta HELA
VECKAN, era bortskämda små skitungar! Inte heller fanns det nåt Bolibompa
med blonda yppiga programledare. Få se nu...vi fick Staffan Westerberg, Clownen
Manne och nån jävla tomte i en regnbågssoffa som lallade om böcker istället...

Det är det jag säger, barnen har det alldeles för lätt idag! De är bortskämda!

Jag svär, de skulle aldrig ha klarat sig i fem minuter på 60- eller 70-talet...