Mater artium necessitas.
Nödvändigheten är konsternas moder.

Efter morgonpromenaden med Lok så gick jag i god tro mot brevlådan för att organisera lite plats för dagens post. Jag lastade högen med 80% reklam i armarna och vinglade mot dörren med bara en gnutta fri sikt över högens överkant. När jag kommit in och börjat sortera de forna träden så hittade jag två anledningar till varför jag skulle ha låtit saken bero. Först det där oranga kuvertet som nästan får mig att dö på fläcken av tråkighet. Jag är inge sugen på att sysselsätta mig en ända minut med att ordna inför min pension. Kankse är att blunda för verkligheten men sån är jag. Man får ju en gnutta ångest över hur man ska lägga upp sitt liv. Nu sparar man en massa pengar för denna dagen, men tänk om domedagen kommer innan det är dags att luta sig tillbaka!, det är ju nästan så att man borde sluta röka. Annars får ju någon annan pengarna. Det känns ju trist, efter allt sparande.
Det andra kuvertet adresserat till mitt namn var från sunderbyns sjukhus. En så vänligt utformad inbjudan till cellprovtagning. Jag kände hur svetten började lacka och den där välbekanta känslan av att vilja hoppa ut genom fönstret gjorde sig påminnd. Men efter att ha överlagt med mig själv om saken så var ju slutsatsen att problemet skulle kvarstå, det var helt enkelt inte mödan värd.

När vi ändå är i sjukhusmiljöerna kom jag att tänkta på min kära vän och barndomskamrat Fia. Hon och Micke ska få en liten till hösten. Jag höll på att sätta colan i halsen och ramla av stolen när hon ringde mig på kontoret och meddelade detta. Jag trodde inte en sekund på nyheten när jag fått samla mig. Hon fick hålla på övertyga mig i flera dagar innan jag gav efter för sanningen. Jag tror det blev för verkligt för mig att hantera. Andra kompisar har och ska få barn och det är ju jätteroligt men när det är Fia så är det inte bara en vän som ska ha barn. Hon står mig så nära så det känns nästan som att det är jag. Hon är min närmaste människa och den enda levande varelse som vet exakt allt om mig. Det här ska bli så stort. Jag är så nervös och pratar om det så mycket så till och med hon blir less. Jag planerar och hittar problem som jag direkt vill lösa. Jag har fått "prata om bejbis förbud" fram till sommaren. Det kommer bli tufft.


Fia och jag, inför 50års festen vi överraskade våra föräldrar med.

Idag hade jag tänkt åka till Luleå och köpa nya jeans och leggins. Gina får det nog bli. Kanske även H&M en sväng. Jag har bestämt mig för att hålla igen denna månad men lönen kliar i fingrarna. Jag måste ju hjälpa Sverige ut krisen. Till helgen ska vi ju till Övik också, och att vara i en annan stad ger mig alltid köptvångstankar. Det är ju så himla spännande.

Jajja nu ska jag försöka borsta till skatboet och hitta några lämpliga paltor  men men ta re lugnt och gör inget som inte jag skulle ha gjort.


Over and out